Dags att börja jobba!

Åh. Imorgon ska jag börja jobba. 50% ialla fall, det är alltid något.
Ja, det känns ganska bra. Jag är trött på att vara trött, visserligen, men längtar tillbaks till mitt jobb, något så vansinnigt!
Jag ska börja 50% då, och jobba det i en vecka, sen går jag upp på 75% en vecka. Och sen 100% igen. Och så hoppas jag att jag håller 100% fram till semestern. Semester blir det om fem veckor, så tre veckor ska jag jobba 100%, jag hoppas kroppen håller för det.
Jag har fortfarande mycket ont i lederna, mest i armarna och händerna. Men även i benen ibland.
 
Hur som helst. Lchf funkar finfint, det hjälper mig att må så pass bra som jag ändå kan. Tack och lov!
Och viktnedgången ser jag bara som nåt så otroligt positivt såklart! Magen ska väck! :)
 
Jaha, nu blev det kväll. Känns märkligt att börja jobba klockan 17 imorgon, blir en kort arbetsdag. Men ändå gott att inte börja med för mycket.
 
Ha det nu så gott allihop! Jag ska försöka skriva oftare, om jag bara har nåt att berätta.
 
 

Hypotyreos och sjukskriven

Kära nån, jag ber tusen gånger om ursäkt för den urkassa uppdateringen! Det är ju helt enkelt inte försvarbart att jag slarvat såhär med bloggen! Men som alltid, kul att se att så många fortsätter kika in, trots riktigt dålig uppdatering.
 
Jag har dock inte varit på topp, eller jag är inte alls på topp, jag är inte ens halvvägs upp, jag är snarare längre ner än jag någonsin varit förut!
Jag är helt sjukskriven sen den 28 maj och ska vara hemma till den 23 juni...
Varför, undrar ni säkert då.
Jag kan knappt berätta, jag vet knappt själv, men jag ska göra ett tappert försök!
 
Jag vet inte om jag har berättat detta här i bloggen..? Kanske för längesen.
Men jag är född utan någon sköldkörtel, så jag har levt hela mitt 27 åriga liv med Levaxin.
Jag var sex dagar när de upptäckte att jag saknade de viktiga sköldkörtelhormonerna.
Nåja, jag har ialla fall utvecklats, vuxit upp, mognat och allt har väl gått som det skulle.
Puberteten var inte så rolig dock, med alla hormoner som sprutade runt i kroppen, puberteten är nog så jobbig som den är, utan extrastrul med hormoner.
Levaxindosen var krånglig att ställa in under flera år då, jag fick ta många blodprov och aldrig ville det sig riktigt.
Hur som helst, jag kom ur puberteten och allt blev lättare och bättre.
 
Jag har mått relativit bra på Levaxin, och så fort jag känt minsta tecken på att det varit obalans har jag (med hjälp av läkare såklart) kunnat ändra dosen och ganska snabbt blivit helt återställd.
 
Men, vad pågår nu då?
Ja, tisdagen den 27 maj var jag ledig från jobbet, jag hade jobbat helgen, då kände jag i hela kroppen hur det bara var obalans och inget stämde.
Jag ringde till Mayamottagningen (Bosse har tagit hand om utskrivandet av Levaxin i ett par år nu åt mig), och fick komma samma dag och ta blodprov.
Dock skulle jag inte få provsvaren fören början på veckan därpå.
Jag åkte hem och kände mig väl ganska så tillfreds med att jag ialla fall tagit provet och att stenen var i rullning (jag tar detta blodprov 1 gång om året, alltid).
Men så vaknar jag på morgonen den 28 maj och känner att jag inte kan förmå mig att gå upp ur sängen, kroppen är som en stor degklump. Jag bröt ihop och kände bara att "hur i hela världen ska jag klara av mitt jobb idag???" Jag skulle börja jobba kl 14.
 
Jag ringde till vårdcentralen på förmiddagen, och fick prata med en mycket klok kvinna.
Jag förklarade mina symtom och bekymmer för henne och hon svarade mig att "Ta nu de där fem dagarna som du får vara hemma utan intyg och vila dig".
Jag hade inte ens tänkt den tanken, men så fick det bli. Jag ringde till mitt jobb och sjukanmälde mig tillochmed den 2 juni.
Jag fortsatte att må dåligt. Mest sov jag och orkade ingenting.
Så på torsdagen 29 maj ringde jag återigen till vårdcentralen och bad om att få en tid till läkare, jag behövde inte förklara något för denna kvinna i telefonen, utan samtalet igår hade antecknats väl så hon gav mig en tid på fredagen den 30 maj.
 
Jag träffar läkaren, hon undersöker, frågar, lyssnar, känner.
Jag får ett läkarintyg på att jag inte kan jobba. Och jag får lämna två rör blod och urinprov.
Hon misstänker nog egentligen ingenting, trots att jag berättar att jag inte har någon sköldkörtel och trots att jag känner igen symtomen från puberteten, även om det nu är mycket värre än då.
(Bosse ringer den 2 juni och berättar att provet jag tagit hos dem den 27 maj var "perfekt", jag behöver inte ändra min Levaxindos.)
Jag blir sjukskriven med läkarintyg från den 2 juni till den 9 juni.
Sen händer ingenting. Jag ringer till vårdcentralen både den 4 och den 5 juni för att försöka få veta vad proverna visat. Men min läkare ska ringa först på måndagen den 9 juni. Dagarna bara passerar och jag känner deppig och förtvivlad för att inget händer.
Den 9 juni (i måndags) ringde läkaren, och berättade det jag redan visste, alla prover var bra, jag har ingen brist på någonting. Allting ser bra ut.
 
Jag förklarar återigen (i telefon) att jag misstänker att det har att göra med min hypotyreos, läkaren mumlar något.
"Jag sjukskriver dig två veckor till, så får du vila" säger hon sen.
Jag svarar "Det hjälper inte att vila, jag kan sova dygnet runt, men det hjälper inte, jag måste få hjälp, det är ju mina hormoner som inte är bra".
Jag frågar om kortisolprovet, något vi diskuterade när jag var hos henne.
Hon svarar "Jag vet inte om det är jag eller en endokrinolog som ska sköta den biten, men jag ska ta reda på det".
Jag frågar "Får jag inte komma till dig igen?".
"Jaså, vill du ha en tid till mig igen?".
Jag känner mig förvirrad. "Ja, jag vill gärna bli fortsatt utredd, jag mår ju inte bra, även om proverna säger att jag gör det".
 
Jag får en tid den 16 juni. Så åter en vecka ska gå utan att något sker.
 
Nu undrar ni såklart; Men vad är det som är fel? Och HUR mår du?
Kortfattat:
Jag går och lägger mig ca 22 på kvällen, sover hela natten till ca 9.30 på morgonen. Jag har otroligt svårt att gå upp ur sängen, är som en deg i huvudet och kroppen är precis slut.
Jag masar mig ur sängen. Äter något, diskar och borstar tänderna. Sen däckar jag i ca 2 timmar igen.
Vaknar och känner mig yr och tom i huvudet. Äter något.
Går i en dvala fram till kl ca 15-16, kraschar totalt och sover djupt, känns som jag blivit drogad med sömnmedel.
Vaknar ca kl 18, äter. Blir ganska pigg därefter fram till ca kl 21, då orkar jag göra något, som gå en liten promenad.
Sen somnar jag som en stock vid 22 tiden och så börjar det om.
 
Med undantag från idag. Idag vaknar jag 5.30. Går upp, går ut och tar in två handdukar som hänger på tvättlinan, äter frukost med R, pratar med honom.
R åker till jobbet. Jag sitter i soffan. Framåt 7 tiden börjar jag undra varför jag sitter i soffan, påklädd, och jag minns inget av att jag pratat, ätit, hämtat in handdukar eller något från morgonen. Otroligt läskigt.
Har sen gått på högvarv idag, inte kunnat slappna av, mycket hjärtklappning och svårt att vila.
Kl 14, fikade jag med en vän, vi satt och pratade och kl 16 började jag gäspa (förlåt gumman!!).
R hämtar mig efter sitt jobb, åker hem och somnar direkt, sover till ca kl 18.30.
Nu är jag någorlunda "pigg" igen. Men snart är det läggdags igen.
 
Som ni hör, jag har inget riktigt liv just nu.
Jag har ont i hela min kropp, i alla leder och muskler, i huvudet och i magen.
Jag får ingen energi (har med sköldkörteln att göra, energin når inte kroppens celler), trots vila och god sömn.
Jag äter bra, men får ingen energi av det heller.
Min hy har blivit hemsk och jag tappar mycket hår.
Jag har svullnat upp om magen, armarna, ögonen, benen (så kallat myxödem).
Kort sagt mår jag skitdåligt.
 
Nu har min lilla extraenergi gått åt till detta inlägg, nu är jag så trött så jag mår illa.
 
Men nu vet ni åtminstone vart jag håller hus, jag är för det mesta sovande.
Inget roligt liv just nu, orkar inget "extra", även vanliga vardagssysslor är oftast för jobbiga.
 
För er som undrar eller bara är nyfikna eller som kanske lider av något liknande så kan jag rekommendera denna länken:
http://hypotyreos.info/
 
Hypotyreos är vanligt! Inte fullt lika vanligt att födas utan sköldkörtel, men att få en försämrad sköldkörtel är vanligt.
Tyvärr är symtomen ofta diffusa och läkare har svårt att "tro på" sina patienter är blodprover visar bra resultat.
 
Det blev ett långt och kanske luddigt inlägg, men jag hoppas ni förstår något av det. Annars fråga!
 
Var rädda om er, tills vi hörs igen!