Hundra till noll

Jag har haft bra (jättebra!) dagar och verkligen orkat hur mycket som helst, har det känts som.
Vi var på ett vackert sommarbröllop i lördags och jag orkade dansa och ha roligt hela kvällen och natten. Så glad för det!
 
Vi har varit hos R's föräldrar och hämtat deras växthus som vi fått av dom! Jag älskar det!
 
Och så efter det kommer tyvärr kraschen. Jag kraschar ner från hundra till noll, kan man säga. Från att orka allt till ingenting. Från att ha jätteroligt till att ligga i fosterställning och inte orka med.
Svart eller vitt och inte ett enda mellanläge. Inget normalt.
 
Så, jag vet ju att när jag kravlar runt här nere på botten (både fysiskt och psykiskt) att det kommer bättre dagar, jag vet ju det. Men när jag har såhär ont i kroppen och när jag är såhär trött, så är det så svårt att tänka sig att de där dagarna kommer komma. Men jag vet att dom gör det.
 
R får massera mina armar. Det hjälper för stunden, men sen är smärtan tillbaks. Jag vaknar på morgonen med värken i benen och fötterna och armarna.
Men jag sover bra nu, vilket är skönt! Flera timmar då jag inte känner något, sömn är bra!
Dock fylls inte min energi på när jag sover. Jag vaknar på noll liksom.
 
R har semester nu, vilket är skönt. Även om jag är världens tråkigaste så har vi ändå varandra nu :)
 
Ledsen för tråkigt inlägg och för att det är så deppigt, men behövde få skriva av mig litegrann.
Men mer än såhär orkar inte armarna och fingrarna nu.
 
 

Kommentera här: