Oväntade svängar...

Men käre värld, denna blogg har verkligen hamnat efter!
 
Ni är kanske några som undrar hur det gått med allt! Hur gick det med IVF:en? Blev vi godkända av RMC?
Ja, kära ni, vi var i Linköping på ett första besök hos läkaren den 18 december 2017, vi fick alltså komma innan jul ändå :)
Jag gjorde gynundersökning och vi pratade med läkare och sjuksköterska som visade hur sprutorna funkar, jag har ju tagit Puregon tidigare (för många år sen), men det var skönt att bli lite uppdaterad. Nu skulle jag ju köra med Gonal-f och Orgalutran. 
Vi fick veta på första samtalet att det skulle bli ICSI, alltså att spermien injeceras direkt in i ägget, pga R's något låga spermieantal. Kändes bra att ha en plan färdig.
 
Vi skulle inte få börja med sprutorna innan jul, eftersom det skulle krocka med deras julledighet.
Fick invänta januarimensen som kom 10 januari och sen började jag med Gonal-f den 14 januari. En sån lycka!
Jag sprutade med Gonal-f i exakt sju dagar, 100 ie. Och gjorde mina VUL hos Bosse (min gynekolog). 
Men dessvärre växte äggblåsorna inte till sig. Jag som läst och hört från bekanta att dom "fått en miljon (okej, jag överdriver!) superfina äggblåsor!" Jag fick två. TVÅ. 
När jag var på det sista VUL:et den 22 januari fanns en äggblåsa på 21 mm och en på 27 mm.
Lagom deppigt alltså. Jag som har PCO-S "ska" ju lätt kunna få 20 äggblåsor och RMC ska ju kunna välja och vraka bland alla mina tipptoppägg... Fy vad jag var beskiven!
Var bara att åka hem och vänta på samtal från RMC. Dom ringde ganska fort efter att jag varit hos Bosse, och informerade att dom inte plockar äggen om de är färre än tre stycken. Dom vill inte "slösa" ett försök när oddsen inte är så bra. Jag var ändå tacksam för det, jag var rädd om våra tre försök.
Fick ialla fall information om att ta Ovitrellesprutan samma dag, 22 januari, vilken tid jag ville, och sen försöka själva hemma, "det kan ju faktiskt funka hemma också.." Joo, tjena! Vi har bara försökt i massa år med Ovitrelle utan en enda graviditet.
 
Jag tog Ovitrellesprutan klockan 16.15 ungefär den 22 januari. Kändes inte så pepp alls faktiskt, men vi låg samma kväll och kvällen den 24 januari, mest för att "vi ska ju...". Men vi hade hela tiden i bakhuvudet att när nästa mens kommer så får vi göra nästa försök, och då med lite högre dos Gonal-f. Man ville börja så lågt på mig pga risken för överstimulering. Ironiskt nog blev det precis tvärtom, typ understimulerad!
 
Där nånstans efter några dagar fick jag vääldigt ont i magen. Jag riktigt kände hur allt var svullet och jag förstod att jag nog blivit lite överstimulerad ändå, att allt liksom svullnade efteråt.
Jag blev ganska orolig och väntan på mensen kändes såå lång! Jag ringde min gyn och fick en tid till Bosse 7 februari för att kolla hur det såg ut egentligen. Jag kände i hela kroppen att "bara mensen kommer så lättar detta trycket och överstimuleringen kanske blöder ut".
Gjorde då ett VUL 7 februari och visst var jag något lite överstimulerad, och hade lite fri vätska bakom ena äggstocken, men inte alls så farligt som jag tänkt mig. Allt såg "normalt ut" och antagligen skulle mensen komma inom ett par dagar. Slemhinnan var tjock och fin osv.
Så säger Bosse dessa ord: "Om du inte är gravid då förstås...". Jag ville slå honom i ansiktet!
Jag visste ju så väl att så är det inte, mensen kommer komma när som helst, jag hade sprungit på toa var tionde minut inför denna undersökning och var övertygad om att han skulle få med sig blod ut på kameran efter VUL. Men det fanns inte ens en liten rosa flytning. 
"Du kan väl ta ett test imorgonbitti?" sa han. Mitt spontana svar skrek jag nästan fram "Nähedu! Det lägger jag inte pengar på! Jag vet ju att mensen kommer komma snart, jag ville bara kolla så att jag inte var alltför överstimulerad eftersom jag haft så ont!".
Då sa Bosse "Okej. Men då tar vi ett blodprov här och kollar, HCG". Jag blev nästan arg. "Så himla onödigt!" sa jag. 
Men han propsade på att jag skulle ta det där blodprovet, och jag gav med mig.
 
Åkte hem och kände att nu kommer mensen när som helst, och vilket slöseri att ta blodprov och gå och vänta på att han ska ringa och slänga det i ansiktet på mig igen, som så många gånger förr "Nu har svaret kommit, och du är inte gravid, så mensen kommer nog inom ett par dagar". 
 
Dagen efter, den 8 februari, satt jag på historialektion på morgonen, när "skyddat nummer" ringde. Jag gick ut från klassrummet och svarade. Det var Bosse, som undrade om jag kunde prata ostört. Det kunde jag.
Han sa att provsvaret kommit och jag tyckte att det var snabbt, han sa då att han "akutbeställt" provsvaret för att han var så nyfiken. Och så sa han "OCH PROVET VISAR FAKTISKT ATT DU ÄR GRAVID".
 
Hur ska man reagera? Jag började skaka och jag tror att det enda jag fick fram var "Nää, du skämtar! Hur då?".
Jag vet att jag frågade om det onda i magen och överstimuleringen kunde påverka negativt, det kunde det inte. Troligtvis var det växtvärk jag kände och överstimulering är en naturlig del i en graviditet, så ser det tydligen ut för dom flesta som är nygravida.
Jag fick veta att jag skulle komma igen den 12 februari och ta ett nytt HCG prov för att kolla så värdet steg som det skulle. Och det visade sig sen att det gjorde det.
 
Den 23 februari var jag och R på Maya för att göra ett VUL, tydligen något man gör efter en IVF-behandling, och även om vi inte blev gravida med IVF så hade jag ju stimulerats med sprutor. 
Vi var då i vecka 6 och fick se ett litet hjärta slå där på skärmen! Så jäkla overkligt!
 
Jag fortsatte ha väldigt ont i magen och fick knapra alvedon när det var som värst. 
Jag var väldigt orolig och undrade vad det var som gjorde såhär ont, skulle en graviditet göra ont?
För att lindra oron bokade jag ett nytt VUL hos Bosse i vecka 9, och då fick jag se det lilla hjärtat ticka och små armar och ben som viftade. Fostret var precis så stort som det "skulle" för den veckan och allt såg normalt ut. Sån lättnad!
 
Nästa gång vi ska få se hur det står till i magen är på onsdag 4 april, då vi ska på ultraljud på sjukhuset i samband med KUB-testet. Jag är så nervös inför det och tänker att fostret kanske har dött i magen, och att vi ska få det konstaterat på onsdag! 
 
Nu är vi i vecka 12 (11+1) och jag har mått illa, spytt fyra gånger totalt, så jag har varit skonad från det ändå. Det värsta för mig har varit och är tröttheten. Den vet inga gränser! Jag sover minst två timmar mitt på dagen varje dag. Så trist liv! Haha!
Jag tål inte lukten av matos när R lagar mat. Då får jag gå upp på övervåningen och stänga dörren och öppna ett fönster. Mycket luktar illa och jag kan bli illamående bara av att tänka på en viss lukt.
Kryptonitgodis (såna där rosa, hårda, salta) är det som hjälper bäst mot mitt illamående.
Jag är rejält svullen och hård om magen på kvällarna. Men tack och lov har förstoppningen gett med sig, tack linfrön!
 
Alla som vi berättat för, familjen och våra närmaste, har blivit jätteglada för vår skull, de har längtat precis som vi.
Vi valde att berätta tidigt eftersom vi varit öppna med att det varit svårt att ens bli gravida, och då kändes det naturligt att även berätta när det går bra.
Skulle något tråkigt hända, så har vi stöd från alla våra nära och behöver bara prata om det precis så mycket vi känner att vi vill och orkar, men har ändå stödet. Så det känns som rätt beslut för oss.
 
Ja, hörrni, det tog en oväntad sväng det här. Vi var så inställda på IVF, eller ja, egentligen ICSI tillochmed. Men så blev det såhär. Jag trodde aldrig att det skulle hända oss. Man läser ju om andra som står i IVF-kö och så plötsligt blir de gravida spontant osv.
 
Nu hoppas vi bara att allt ska fortskrida så bra som möjligt och första steget är att fostret lever och mår bra på onsdag när vi ska göra ultraljud. Ser det bra ut då, kan jag nog slappna av lite mer skulle jag tro.
Vi har ju ändå tittat på spillevinken två gånger tidigt i graviditeten, och då har allt sett jättebra ut. Jag försöker tänka på det och hålla mig positiv. 
 
Och går allt som det ska så blir vi föräldrar i Oktober ♥
 
Kram till er och beundransvärt om ni orkat läsa er enda hit! :)
 

Tillbaka!

Hej på er (om det är någon som fortfarande kikar in)!
 
Nu var det längelängesen jag skrev något här. Jag har inte skrivit sen oktober 2015! Hur galet är inte det!?
Livet hamnade lite på paus när jag var sjukskriven och mådde så dåligt.
Mycket har hänt sen vi hördes sist, väldigt mycket.
 
Den 14 mars 2016 gjorde jag en Gastric Bypass, absolut bästa beslutet jag tagit! Och jag är så glad och stolt att jag "tjatade" på min endokrinolog att skicka remissen. 
Operationen gick jättebra! Jag har gått ner bra i vikt och ligger nu på 66-67 kilo, och vikten har stabiliserat sig sen några månader tillbaks. Nu gäller det bara att hålla vikten och fortsätta äta bra :) Hittills går det jättebra! (När remissen skickades vägde jag 122,5 kilo!)
 
En mycket härlig bieffekt av viktnedgången är att min mens nu är så gott som regelbunden, det har den varit hela detta året. Jag har fått mens varje månad nu sen i januari i år, och den är mellan 27-32 dagar varje gång. Inte som "en klocka" än, men så pass regelbunden så att jag "vet" när jag ska börja vänta mig att den kommer. 
Enligt min gynekolog har jag nu också fått igång ägglossningen, och det känns så jäkla bra!
 
Jag är inte sjukskriven längre. I mars i år började jag plugga, en trädgårdsutbilning, så himla kul! Och så häftigt att jag klarar av det! Jag orkar! Kroppen funkar och huvudet hänger med. Jag är tjänstledig från mitt arbete i kommunen, och vet inte riktigt vad jag ska pyssla med i december när utbildningen är klar. Men jag har ju min tjänst, så något ska det väl kunna bli :)
Så skönt att inte vara sjukskriven! 
 
Men graviditet då!? Det som alla år har handlat om. Och nej, än har vi inte blivit gravida. 
Dels har vi inte försökt under året efter GBP, rekommendationen var då att inte börja försöka förens 1½ år efter operationen, men vi slutade skydda oss i vintras, och sen blev mensen regelbunden och så. Men vi har inte lyckats bli gravida. 
Så nu, mina kära vänner, skickas remiss om IVF! Hur häftigt är inte det!? Det känns nästan lite overkligt än, men såå himla härligt! Det känns som att vi tar ett jättekliv mot vår dröm att få bli föräldrar.
Jag var hos min gynekolog och spolade äggledarna i måndags, och jag hade fri passage i båda äggledarna och min gynekolog sa, som alltid, att min livmoder var "jättefin". Jag var tvungen att fråga vad han menar med det, och han menar att den har en sån fin och bra form, tydligen. Skönt att det ser bra ut, i det här kroppaskrället.
 
Mina värden, både FSH och AMH har visat på "toppenresultat", alltså har jag en bra äggreserv och bra kvalité på äggen. Det känns ju jättebra inför kommande IVF såklart!
Och pga (eller tack vare!) PCOS så har jag väldigt många äggblåsor, som skulle kunna bli många ägg vid stimulering. Alltid något, eller hur! Och jag har alltid hört att vi med PCO(S) har bra chanser att lyckas vid IVF, just för att vi ofta har mycket ägganlag. Så det håller vi tummarna för nu!
 
Remissen skickas denna veckan, sa Bosse (min gynekolog) i måndags. Så himla härligt!
Jag är tyvärr inte immun mot Röda Hund, så har fått vaccinera mig igen i augusti, men är tydligen inte immun för det, är visst så att vaccinet inte biter på alla, jag har nu vaccinerats tre gånger i mitt liv, och de rekommenderar inte att man vaccineras mer än så, så är jag inte immun, så är jag inte det.
Det är väl det enda som inte sett "bra" ut hittills.
R's spermier är lite få, men inte så få så att vi inte skulle kunna bli spontant gravida, men eftersom det inte har hänt något så tyckte Bosse att IVF ändå vore helt rätt för oss. Och det tror vi också. 
Nu hoppas vi bara att RMC Linköping håller med om det, jag har bestämt mig för att inte oroa mig för det än. Först ska dom få remissen, sen ska dom väl bedömma om vi är lämpliga för IVF. Men det hoppas vi såklart att vi är. Jag vet inte riktigt vad som skulle kunna påverka att vi inte skulle vara kvalificerade för IVF nu, så jag väljer att tro att vi får göra det.

Jag har även haft för högt prolaktinvärde, men ätit och äter medicin för det, och har fått ner värdet till det normala. Jag ska fortsätta äta den medicinen tills jag (förhoppningsvis) blivit gravid, säger både min endokrinolog och gynekolog. Känns härligt att ha två proffsiga läkare som följer mig i detta nu! Litar på dom till 100% och känner mig så trygg med att vi kommer få bästa tänkbara hjälp.
 
Enligt Bosse, som pratat med RMC, tar det ungefär två månader från att RMC får remissen tills vi får komma på ett första samtal. Helt okej väntetid, med tanke på alla år vi längtat, så känns ett par månader inte så långt. Även om det samtidigt känns jättelångt, för nu känns det som vi är nära något nytt (som vi ju är) och då vill man att den dagen ska vara här NU! Vi kan ju kanske räkna med ett första besök i Linköping i mitten på november då, men tveksamt om vi får påbörja första försöket i år, om vi hinner det innan deras julledighet osv. Men vi får se. Har vi tur så får vi göra vårt första försök innan jul. Hur häftigt vore inte det då!? 
 
Jag skenar iväg lite. Jag vet ju faktiskt inte om vi blir "godkända" av RMC. Mardrömmen vore ju om dom skickar ett svar med att "Nähedu! Ni får försöka så många månader till innan ni får nån hjälp här!". 
Bosse tror dock inte att det är någon risk, han menar att vi är "ett klockrent IVF fall". 
 
Nu har jag babblat av mig lite här, så skönt! Känner att jag behöver skriva igen. 
Är ni några kvar här? Har ni erfarenheter av IVF? Vill ni dela med er? Jag vill veta ALLT! :)
Ni kan lämna en kommentar om ni vill, och vill ni skriva mer privat så kan ni såklart maila, jenniiiesliv@hotmail.se 
Det skulle betyda jättemycket att få lite info nu inför vad som komma skall.
 
Hur har ni mått under behandlingen? Fick ni vänta länge på att komma igång? Har ni gått via landstinget eller privat? Ja allt!
 
Kram till er som kikar in här! 
 

Blödigt

Fy vad tid det går mellan inläggen här i bloggen.
 
Men eftersom jag äter en hel del mediciner och mår väldigt dåligt, så hamnar bloggen tyvärr inte särskilt högt upp på "listan över saker att orka med". Jag är väldigt trött och har väldigt mycket värk i hela kroppen.
 
Nu har jag ätit Lyrica i ca 2 veckor, för att försöka bli av med lite smärta. Men så dåligt som jag mått dessa två veckor... Ja kära nån!
För det första blir hela min kropp avdomnad, känns som att befinna sig i en dimma hela tiden, både fysiskt och psykiskt. Blir som en deg i huvudet och jag har inte kunnat fokusera eller tänka klart. Riktigt obehagligt.
Och så har jag tänkt så mycket hemska tankar, så som att jag inte orkar må såhär mer, att det vore lika bra att dö, ja riktigt mörka tankar har det blivit.
Och det svartnar för ögonen, känns ungefär som när man ska svimma. Den känslan har jag nästan hela tiden, även när jag sitter eller ligger ner. Så läskigt!
Jag har ganska lågt blodtryck i vanliga fall, och en av biverkningarna med Lyrica är just lågt blodtryck, så det kanske har blivit lite väl lågt nu.
 
Hur som helst, såhär kan jag ju inte ha det! Så jag mailade till min läkare och skrev som det var, att jag mår mycket dåligt och får en massa obehagliga biverkningar av Lyrica.
Tanken var att jag egentligen skulle ökat dosen idag. Jag har hittills ätit en vääldigt låg dos, eftersom den ska fasas in. Jag började med 25 mg en gång om dagen och ökade sen till två 25 mg om dagen, det är den högsta dosen jag tagit.
Men tanken var att jag idag skulle börja med fyra 25 mg om dagen och nästa vecka skulle dosen ökas igen till två 75 mg om dagen. Så, väldigt väldigt låga doser som ni ser, men ändå reagerade jag så starkt!
 
Hur som helst, fick svar på mailet att jag skulle sänka dosen istället för att höja, så från och med idag äter jag en 25 mg till natten.
Hoppas att dimman ska lätta lite. Jag känner att jag hellre har ont än att bli såhär avdomnad, var en förlamande känsla både i kroppen och huvudet. Kunde inte få ihop en enda tanke, och då har jag bara ätit denna i ca två veckor!
Alla reagerar ju olika på mediciner och alla är olika känsliga, denna var inget för mig.
 
Jag ska till min läkare igen den 11 november, så då får vi se hur läget är då.
 
Jag är sjukskriven, till sista januari som läget är just nu. Känns konstigt att vara hemma såhär länge. I januari har jag varit hemma ett helt år, på heltid! Vem kunde ana något sånt.
 
Jag hälsar såklart på på jobbet med jämna mellanrum, så härligt att träffa dom! Och även om dom är dementa så minns dom mig, vilket såklart är superkul! :)
 
Tyvärr blir det ju så att det här med barn får ligga på is fullständigt.
Jag äter LCHF, och det går bra faktiskt, gör det utan att ens tänka på det längre, vilket är skönt.
Men min vikt kan jag inte påverka så mycket, eftersom jag fortfarande inte är rätt inställd med mediciner och därför inte har någon fungerande ämnesomsättning så blir det svårt.
Det jag tänker då är att jag ialla fall inte fyller kroppen med massa onyttigheter, så som socker eller dåliga kolhydrater (läs: dåliga kolhydrater för mig). Utan jag fyller kroppen med nyttig mat, lagad mat, så lite tillstatser som möjligt och bra fetter helt enkelt.
Det känns bättre att göra det och vara inne i det tänket helt och hållet, för en vacker dag borde ju alla mediciner klicka och hormonbalansen ordna upp sig. Och då känns det skönt att kosten redan funkar.
Så som läget är nu är jag glad om jag bara lyckas hålla vikten, alltså inte gå upp mer i vikt. Och det funkar. Även om jag såklart skulle vilja att det tickade lite neråt, men det kommer. Jag måste tro att det kommer.
 
Idag fick jag blodblandade flytningar och molande i magen. Det är ju så mina senaste menstruationer har börjat, så jag får väl anta att det är det som pågår nu. Jag har haft ont i bröstvårtorna några dagar, men mest känt att det kanske också berodde på Lyrica, svårt att avgöra när så mycket i kroppen svajar.
Hur som helst är det ju jättebra att den biten funkar lite!
 
Såhär har det sett ut det senaste med mensen:
Juni: Åt Provera 1-10 Juni. Mens:11-18 Juni.
Juli: Spontan "mens", blodiga flytningar: 13-16 Juli.
Augusti: Spontan mens: 13-17 Augusti.
Oktober: Blodiga flytningar (idag): 7 Oktober.
 
Inte så himla illa va? För att vara mig, för att vara mitt kroppaskrälle.
Jag ska ju äta Provera var tredje månad för att få blödning, men det har ju inte behövts sen i Juni än så länge, vilket känns jättebra.
Alla "normala" grejer min kropp lyckas fixa är ju en vinst i sig för mig!
(och kanske har det med kosten att göra, jag tror det ialla fall).
 
Vi säger så sålänge!
 
Kram!