Kroppaskrället

Huahua.
 
Jag har varit hos världens (antagligen!) bästa endokrinolog! Så tacksam och glad för det!!
Fick två nya mediciner, lite läskiga mediciner (antidepp och betablockerare).
Men jag har inte fått antidepp medicin för att jag är deprimerad, utan för att jag har en störning i Hypotalamus (ett område i hjärnan) som ska signalera till Hypofysen hur mkt hormoner som ska utsöndras av sköldkörteln (som jag inte ens har-född utan sköldkörtel), vilket blir lite problematiskt.
Så, Hypotalamus är kroppens reglering av kroppstemp, vikt, hunger, törst, hur hjärtat slår, puls, andning. Så livsviktigt, såklart.
 
Så, denna delen av hjärnan styr både det vi själva inte kan påverka, (hjärtat slår ju utan att vi tänker på det, och kroppstempen kan vi inte styra själva) och det som vi kan styra delvis, typ att vi vill spänna en muskel, men också att musklerna spänns ofrivilligt, vid tex en adrenalintopp, då spänns musklerna ofrivilligt.
Så där förklarade han min ständiga värk i hela kroppen, mina muskler är helahelahela tiden lite spända (omedvetet och ofrivilligt), jag känner det inte ens. Men så snart jag ska göra något, tex, bära något eller ta i lite, så finns det ingen energi kvar i musklerna, den förbrukas under hela tiden...
 
Det förklarade så mycket för mig.
Och, den här antideppmedicinen ska tydligen verka i just detta område i hjärnan, och förhoppningsvis ska kroppen komma i balans, på alla sätt.
Jag ska även få testa rent T3 tillsammans med Levaxinet då, jag är väldigt hoppfull för det! Har läst om så många som mår så mycket bättre med den kombinationen!
Jag ska träffa denna endokrinologen igen den 28/1, så då får vi se vad han säger om det.
 
Jag har fått hemska biverkningar av medicinerna, men det varnade han mig för, så jag var beredd.
Men alla mina symtom som jag redan har, har blivit dubbelt så jobbiga. Värken är dubbelt så hemsk, tröttheten är dubbelt så hög, illamåendet är skitjobbigt och jag går runt i min egen lilla bubbla hela tiden.
 
Jag är sjukskriven på heltid till den sista mars!!!! Galet att jag blev sjukskriven så länge, men skönt att slippa stressen över att behöva tänka att det snart är dags att orka börja jobba.
Jag jobbar med svårt demenssjuka, och jag skulle säkert orka med mina små timmar på 50%, men som läkaren sa; Man måste tänka på om det är rätt att vårda andra sjuka när man själv är så sjuk.
Han har rätt såklart, jag måste bara börja tänka så, istället för att vara så himla duktig jämt.
 
Så, dagarna består av att sova, sova och sova. Och så lite lugna promenader.
När Richard är hemma, så väcker han mig och ser till så att jag äter och dricker.
Värre de dagar han är på jobbet, men han har alltid fixat matlåda så det är bara att värma, och tvinga i sig lite mat. Skitsurt att inte känna någon hunger. Äter enbart för att jag vet att jag måste ju.
Världens bästa make ialla fall som ställer upp till 110%!
 
Men nu ropar sängen på mig igen, så det är väl dags att krypa ner.
Ska bli spännande ialla fall att se om kroppen kan komma i balans, det gäller ju verkligen allt! Även en framtida graviditet, som vi har kämpat så för! Nu förstår jag ju att min kropp inte varit i fas, så det är en förklaring.
Dock ska det inte vara några problem när medicinerna är inställda och hormonerna kommit iordning, känns hoppfullt :)
 
Ha det nu så bra hörrni!
 
 

Ett nytt år.

Nytt år, nya möjligheter?
 
Jag vet inte riktigt var eller hur jag ska börja.
2014 har varit det svåraste året i mitt liv, familjemedlemmar som varit/är sjuka och jag själv som varit och är sjukskriven pga värken i kroppen.
Men, nu ska jag försöka mig på att börja blogga igen, jag saknar ju skrivandet, och er!
 
Så, ja, som ni vet så har jag varit hos olika läkare, (ska träffa den femte på torsdag) som på olika sätt försökt hjälpa mig att komma till rätta med mina problem.
Mina problem är framförallt värk i stora delar av kroppen.
Jag är sjukskriven 50% nu, så jag jobbar väldigt korta dagar, vilket ger en jättebra chans till återhämtning.
Det tråkiga är att jag inte orkar med mitt liv riktigt som jag vill.
Jag orkar inte träffa folk en hel dag tex, och har jag ont blir det ännu värre såklart, och om jag håller igång en hel dag, tex jobbar och sen umgås med folk efter jobbet utan någon vila emellan, så får jag sota för det hela nästkommande dag. Ni hör ju. Kul liv.
 
Jag går på sjukgymnastik i vatten en gång i veckan, sjukgymnasten menar att jag är överrörlig (vanligt bland kvinnor tydligen) och att min led och muskelvärk gör det en värre. De 45 minuterna i vattnet är ljuvliga! Men jag får mer ont i flera dagar efteråt, så jag undrar ibland om det egentligen är värt det. Men man vill ju ge allt en chans.
 
På torsdag ska jag, som sagt, träffa ännu en läkare, en endokrinolog, som jag fått tid hos via remiss från företagshälsovården. Jag har hört att han ska vara jättebra, så det känns skönt!
Dock är jag lite nedslagen av alla de andra läkare som velat väl, men inte riktigt kunnat göra nåt.
Det har tagits massa blodprov, urinprov, medicinstyrkan har ändrats, jag har sovit med en maskin som registerat sömnen. Men allt är "perfekt", allt är så himla bra. Alla provsvar är inom normalvärdena. Så det är lite som att springa runt i en återvändsgränd och inte komma därifrån.
 
Det ska bli skönt att komma till en läkare som är specialist på hormoner. Jag känner mig som en vandrande hormonrubbning. Men jag är inte säker på att det är så.
Men det ska bli spännande att höra om denna läkare har något nytt att komma med, eller om han också ser mina provsvar och tycker att allt är bra.
 
Jag har också fått väldiga problem med min vikt, vilket jag kan förstå med både PCO-s och hypotyeros.
Jag gick ner ganska bra med LCHF nu i höstas, gick ner 8 kilo och var så glad för det!
Men sen stannar det av och så börjar jag gå upp igen!? Jag förstår verkligen inte det där, men min företagsläkare menar att min ämnesomsättning inte fungerar, och då blir det såhär.
Så jag har under det här året snarare gått UPP i vikt! Det har gjort mig ledsen och nedstämd, nästan deppig.
Jag trivs verkligen inte i min kropp längre.
 
Så, nu får ni inte bli alltför chockade kära vänner ;)
Men jag har på allvar börjat fundera på att göra en GBP (Gastric Bypass).
Jag ska ialla fall ta upp det om inte endokrinologen har något annat att komma med.
För självklart, vill han ge mig någon annan medicin än Levaxin (som jag ätit sen jag föddes) så är jag såklart beredd på att prova dem först! En operation är självklart mitt sista alternativ. Men jag känner att mina alternativ börjar sina.
Jag har ett underbart stöd av min familj och mina närmsta vänner. Så med hjälp av det känner jag att det inte är en omöjlig väg att gå.
 
Jag ser verkligen inte operationen som en Quick fix, där jag kan ligga på soffan och rasa 50 kilo. Verkligen inte!
Jag ser det som en nystart, en chans att förändra. Med hjälp av en viktnedgång, som jag såklart vill ska vara, så kan jag få ordning på min hälsa.
Mildra min PCO-s och förhoppningsvis få mindre värk i leder och muskler, när jag slipper släpa runt på massa extrakilon. Jag ser det som en chans att minimera följdsjukdomar, som diabetes, som jag ändå har en förhöjd risk för med PCO-s.
Jag ser det som en möjlighet att komma på rätt bana med min hälsa, att orka börja träna utan fetma.
 
Hur som helst. Nu har ni fått en liten uppdatering av hur livet ter sig just nu.
Jag och R har det ialla fall hur bra som helst! Trots ett trassligt år på alla de vis!
 
Nu ser vi fram emot ett nytt år med lite ljusare inslag!
Jag ska försöka blogga mer igen, så ni får hänga med! Jag behöver ju er!!
 
Var rädda om er!