Dagarna som gick

Nu var det för längesen jag skrev igen. Jag orkar inte skriva alltid, även om jag såå gärna skulle vilja!
Och så händer det ju inte superdupermycket när man är hemma sjukskriven.
 
Men, i onsdags åkte jag till min syster som bor i Borås, och så sov jag hos henne till torsdagen och då åkte vi till Göteborg. Var en mysig dag ihop, och vi gjorde lite av varje.
På eftermiddan kom mamma och R och skulle hämta mig, och då följde min syster med hem till oss också.
 
Midsommarafton var så lugn och skön här hemma. Jag och min syster bakade en jordgubbstårta, LCHF såklart!
 
Vår mamma kom och smakade en bit också på eftermiddan.
På kvällen grillade jag, R och min syster. Satt och umgicks på altanen och sen gick vi in och kollade på film.
Så skönt med en lugn kväll, en orkar ju inte mycket mer med detta kroppaskrälle!
 
Midsommaraftonskvällen, bästa outfiten, mitt nattlinne med ananas på ;)
 
På lördagen kom vår bror och våra två brorsdöttrar och fikade. Min syster gjorde en rabarberglass, också LCHF såklart, som blev såå god! Så vi lyckades med allt fika denna helgen ;)
 
Jag glömde ta kort på glassen! Så fick bli en bild på uppäten fika i vår trädgård.
På bilden ser ni vår gamla fula staket. En del av det är borta nu, ska bli en avenbokhäck där istället :)
Och R har byggt ett insynsskydd mot garaget.
 
Såhär opigg är man, men denna bilden tog jag mest för att mina små fräknar syns! Älskar dom och önskar att dom ville bli fler!
 
Annars då? Tyvärr har jag inte märkt nån vidare skillnad med Cytomelen. Jag är fortfarande väldigt trött och blir väldigt trött om jag gjort något "extra" någon dag. Idag kom jag helt enkelt inte upp ur sängen fören klockan vad 13! Sömnproblem vissa nätter, och det känns som jag skulle kunna sova dygnet runt igen.
Värken är som innan. Kroppen klarar inte av så mycket som jag skulle vilja.
 
Jag äter ju LCHF nu, och även R, vi sköter oss såå bra! Och det är så mycket lättare när vi äter exakt samma. Han är bäst!
Dock händer inte ett enda litet dugg med min vikt, mer än att jag GICK UPP 1 KILO! Så galet tråkigt!
Jag vet att det är mina dumma hormoner som gör detta. Jag vet det. Men det är ändå såå tråkigt när man kämpar för att det ska gå åt andra hållet! Men jag ger inte upp denna gången, förr eller senare börjar det kanske ticka neråt, jag får ha tålamod på alla sätt med kroppen. Tålamod att medicinen ska börja fungera, tålamod att vikten ska börja gå neråt, tålamod att kunna bli mamma. Tålamod.
 
Såhär måste det ju vara! Vi är alla så mycket starkare än vad vi kanske tror till en början!
Vi klarar så mycket mer när vi väl måste! Glöm aldrig det!
 
Kram!
 
 

Kommentera här: