Ångesten föder ångest

Efter mitt senaste inlägg, 9 juli, i torsdags, har det hänt en del.
 
Samma eftermiddag, i torsdags, vid 15.00 fick jag mitt livs första panikångestattack!
Det var det hemskaste och otäckaste jag varit med om tror jag!
Tack och lov så var R hemma, det lugnade en del.
Och min mamma kom, och hade slutat lite tidigare den dan, så hon kom strax efter 15, vilket gjorde att jag hade både min mamma och R hos mig.
Jag fick ligga på vardagsrumsgolvet och försöka andas mig igenom detta lilla helvete som jag gick igenom.
Åh gud vilken ångest! Det kändes exakt som att någon stod på min bröstkorg och hals, jag kunde inte andas och det kändes som att hjärtat skulle sprängas inne i bröstet på mig. Jag hade hög puls och hjärtklappning till tusen!
Och kände mig inte riktigt medveten om vad som hände.
 
Efter cirka 30 minuter lugnade det ner sig, och jag kunde hantera situationen och sätta mig i soffan. Fortfarande med visst stresspåslag och hjärtklappning, och stor klump i halsen. Men det lättade.
Efteråt har jag haft ångest för att få sån här stark ångest igen (snacka om ond cirkel!), ångesten föder liksom ångesten. Helt galet.
 
Jag har haft mailkontakt med min endokrinolog, som skrev ut Atarax åt mig, så jag tog första pillret idag.
Jag har även lämnat blodprov idag, tre rör. Och haft frukostdejt med min fina R på Central Bageriet här i Huskvarna, så mysigt.
Och efter ett besök inne på A6 (när Ataraxen hunnit börja verka) blev jag helt dåsig och trött och väck. Så det var bara hem och sova några timmar. Jag är fortfarande lite omknöcklad i huvudet, känns som att befinna sig mellan vaken och sovande, på nåt vis. Men att skriva här går ändå bra nu :)
 
Jag fick även veta, i mailkontakten med endokrinologen, att jag skulle höjt Cytomel (T3) redan i slutet av Juni (!!!), jag har fortsatt med min dos som är 5 mcg på morgonen och 5 mcg till lunch. Men jag skulle börjat i Juni med 10 mcg på morgonen och 10 mcg till lunch. Alltså skulle jag dubblat dosen... Vilket jag totalt missat! Så imorgon blir det 10 mcg och så ska jag göra så i sju dagar, och sen höja även till lunch. Kanske känner jag av en positiv förändring då. Hoppas hoppas! :) Och så hoppas jag så innerligt att det verkligen kommer hjälpa mig mot min värk, trötthet och allt, men också för min vikt, som sitter som ett berg på denna kropp. Jag vill att vikten ska gå neråt, för att må bättre också.
 
Jag har även börjat få lite blodstrimmor i flytningarna. Det började i måndags, 13 Juli. Det har inte kommit igång någon mens, och det kanske det inte gör, men något pågår.
 
Tack för att ni läser! Så kul att se!
 
Kram!
 

Hundra till noll

Jag har haft bra (jättebra!) dagar och verkligen orkat hur mycket som helst, har det känts som.
Vi var på ett vackert sommarbröllop i lördags och jag orkade dansa och ha roligt hela kvällen och natten. Så glad för det!
 
Vi har varit hos R's föräldrar och hämtat deras växthus som vi fått av dom! Jag älskar det!
 
Och så efter det kommer tyvärr kraschen. Jag kraschar ner från hundra till noll, kan man säga. Från att orka allt till ingenting. Från att ha jätteroligt till att ligga i fosterställning och inte orka med.
Svart eller vitt och inte ett enda mellanläge. Inget normalt.
 
Så, jag vet ju att när jag kravlar runt här nere på botten (både fysiskt och psykiskt) att det kommer bättre dagar, jag vet ju det. Men när jag har såhär ont i kroppen och när jag är såhär trött, så är det så svårt att tänka sig att de där dagarna kommer komma. Men jag vet att dom gör det.
 
R får massera mina armar. Det hjälper för stunden, men sen är smärtan tillbaks. Jag vaknar på morgonen med värken i benen och fötterna och armarna.
Men jag sover bra nu, vilket är skönt! Flera timmar då jag inte känner något, sömn är bra!
Dock fylls inte min energi på när jag sover. Jag vaknar på noll liksom.
 
R har semester nu, vilket är skönt. Även om jag är världens tråkigaste så har vi ändå varandra nu :)
 
Ledsen för tråkigt inlägg och för att det är så deppigt, men behövde få skriva av mig litegrann.
Men mer än såhär orkar inte armarna och fingrarna nu.