Tillbaka!

Hej på er (om det är någon som fortfarande kikar in)!
 
Nu var det längelängesen jag skrev något här. Jag har inte skrivit sen oktober 2015! Hur galet är inte det!?
Livet hamnade lite på paus när jag var sjukskriven och mådde så dåligt.
Mycket har hänt sen vi hördes sist, väldigt mycket.
 
Den 14 mars 2016 gjorde jag en Gastric Bypass, absolut bästa beslutet jag tagit! Och jag är så glad och stolt att jag "tjatade" på min endokrinolog att skicka remissen. 
Operationen gick jättebra! Jag har gått ner bra i vikt och ligger nu på 66-67 kilo, och vikten har stabiliserat sig sen några månader tillbaks. Nu gäller det bara att hålla vikten och fortsätta äta bra :) Hittills går det jättebra! (När remissen skickades vägde jag 122,5 kilo!)
 
En mycket härlig bieffekt av viktnedgången är att min mens nu är så gott som regelbunden, det har den varit hela detta året. Jag har fått mens varje månad nu sen i januari i år, och den är mellan 27-32 dagar varje gång. Inte som "en klocka" än, men så pass regelbunden så att jag "vet" när jag ska börja vänta mig att den kommer. 
Enligt min gynekolog har jag nu också fått igång ägglossningen, och det känns så jäkla bra!
 
Jag är inte sjukskriven längre. I mars i år började jag plugga, en trädgårdsutbilning, så himla kul! Och så häftigt att jag klarar av det! Jag orkar! Kroppen funkar och huvudet hänger med. Jag är tjänstledig från mitt arbete i kommunen, och vet inte riktigt vad jag ska pyssla med i december när utbildningen är klar. Men jag har ju min tjänst, så något ska det väl kunna bli :)
Så skönt att inte vara sjukskriven! 
 
Men graviditet då!? Det som alla år har handlat om. Och nej, än har vi inte blivit gravida. 
Dels har vi inte försökt under året efter GBP, rekommendationen var då att inte börja försöka förens 1½ år efter operationen, men vi slutade skydda oss i vintras, och sen blev mensen regelbunden och så. Men vi har inte lyckats bli gravida. 
Så nu, mina kära vänner, skickas remiss om IVF! Hur häftigt är inte det!? Det känns nästan lite overkligt än, men såå himla härligt! Det känns som att vi tar ett jättekliv mot vår dröm att få bli föräldrar.
Jag var hos min gynekolog och spolade äggledarna i måndags, och jag hade fri passage i båda äggledarna och min gynekolog sa, som alltid, att min livmoder var "jättefin". Jag var tvungen att fråga vad han menar med det, och han menar att den har en sån fin och bra form, tydligen. Skönt att det ser bra ut, i det här kroppaskrället.
 
Mina värden, både FSH och AMH har visat på "toppenresultat", alltså har jag en bra äggreserv och bra kvalité på äggen. Det känns ju jättebra inför kommande IVF såklart!
Och pga (eller tack vare!) PCOS så har jag väldigt många äggblåsor, som skulle kunna bli många ägg vid stimulering. Alltid något, eller hur! Och jag har alltid hört att vi med PCO(S) har bra chanser att lyckas vid IVF, just för att vi ofta har mycket ägganlag. Så det håller vi tummarna för nu!
 
Remissen skickas denna veckan, sa Bosse (min gynekolog) i måndags. Så himla härligt!
Jag är tyvärr inte immun mot Röda Hund, så har fått vaccinera mig igen i augusti, men är tydligen inte immun för det, är visst så att vaccinet inte biter på alla, jag har nu vaccinerats tre gånger i mitt liv, och de rekommenderar inte att man vaccineras mer än så, så är jag inte immun, så är jag inte det.
Det är väl det enda som inte sett "bra" ut hittills.
R's spermier är lite få, men inte så få så att vi inte skulle kunna bli spontant gravida, men eftersom det inte har hänt något så tyckte Bosse att IVF ändå vore helt rätt för oss. Och det tror vi också. 
Nu hoppas vi bara att RMC Linköping håller med om det, jag har bestämt mig för att inte oroa mig för det än. Först ska dom få remissen, sen ska dom väl bedömma om vi är lämpliga för IVF. Men det hoppas vi såklart att vi är. Jag vet inte riktigt vad som skulle kunna påverka att vi inte skulle vara kvalificerade för IVF nu, så jag väljer att tro att vi får göra det.

Jag har även haft för högt prolaktinvärde, men ätit och äter medicin för det, och har fått ner värdet till det normala. Jag ska fortsätta äta den medicinen tills jag (förhoppningsvis) blivit gravid, säger både min endokrinolog och gynekolog. Känns härligt att ha två proffsiga läkare som följer mig i detta nu! Litar på dom till 100% och känner mig så trygg med att vi kommer få bästa tänkbara hjälp.
 
Enligt Bosse, som pratat med RMC, tar det ungefär två månader från att RMC får remissen tills vi får komma på ett första samtal. Helt okej väntetid, med tanke på alla år vi längtat, så känns ett par månader inte så långt. Även om det samtidigt känns jättelångt, för nu känns det som vi är nära något nytt (som vi ju är) och då vill man att den dagen ska vara här NU! Vi kan ju kanske räkna med ett första besök i Linköping i mitten på november då, men tveksamt om vi får påbörja första försöket i år, om vi hinner det innan deras julledighet osv. Men vi får se. Har vi tur så får vi göra vårt första försök innan jul. Hur häftigt vore inte det då!? 
 
Jag skenar iväg lite. Jag vet ju faktiskt inte om vi blir "godkända" av RMC. Mardrömmen vore ju om dom skickar ett svar med att "Nähedu! Ni får försöka så många månader till innan ni får nån hjälp här!". 
Bosse tror dock inte att det är någon risk, han menar att vi är "ett klockrent IVF fall". 
 
Nu har jag babblat av mig lite här, så skönt! Känner att jag behöver skriva igen. 
Är ni några kvar här? Har ni erfarenheter av IVF? Vill ni dela med er? Jag vill veta ALLT! :)
Ni kan lämna en kommentar om ni vill, och vill ni skriva mer privat så kan ni såklart maila, jenniiiesliv@hotmail.se 
Det skulle betyda jättemycket att få lite info nu inför vad som komma skall.
 
Hur har ni mått under behandlingen? Fick ni vänta länge på att komma igång? Har ni gått via landstinget eller privat? Ja allt!
 
Kram till er som kikar in här! 
 

Ett nytt år.

Nytt år, nya möjligheter?
 
Jag vet inte riktigt var eller hur jag ska börja.
2014 har varit det svåraste året i mitt liv, familjemedlemmar som varit/är sjuka och jag själv som varit och är sjukskriven pga värken i kroppen.
Men, nu ska jag försöka mig på att börja blogga igen, jag saknar ju skrivandet, och er!
 
Så, ja, som ni vet så har jag varit hos olika läkare, (ska träffa den femte på torsdag) som på olika sätt försökt hjälpa mig att komma till rätta med mina problem.
Mina problem är framförallt värk i stora delar av kroppen.
Jag är sjukskriven 50% nu, så jag jobbar väldigt korta dagar, vilket ger en jättebra chans till återhämtning.
Det tråkiga är att jag inte orkar med mitt liv riktigt som jag vill.
Jag orkar inte träffa folk en hel dag tex, och har jag ont blir det ännu värre såklart, och om jag håller igång en hel dag, tex jobbar och sen umgås med folk efter jobbet utan någon vila emellan, så får jag sota för det hela nästkommande dag. Ni hör ju. Kul liv.
 
Jag går på sjukgymnastik i vatten en gång i veckan, sjukgymnasten menar att jag är överrörlig (vanligt bland kvinnor tydligen) och att min led och muskelvärk gör det en värre. De 45 minuterna i vattnet är ljuvliga! Men jag får mer ont i flera dagar efteråt, så jag undrar ibland om det egentligen är värt det. Men man vill ju ge allt en chans.
 
På torsdag ska jag, som sagt, träffa ännu en läkare, en endokrinolog, som jag fått tid hos via remiss från företagshälsovården. Jag har hört att han ska vara jättebra, så det känns skönt!
Dock är jag lite nedslagen av alla de andra läkare som velat väl, men inte riktigt kunnat göra nåt.
Det har tagits massa blodprov, urinprov, medicinstyrkan har ändrats, jag har sovit med en maskin som registerat sömnen. Men allt är "perfekt", allt är så himla bra. Alla provsvar är inom normalvärdena. Så det är lite som att springa runt i en återvändsgränd och inte komma därifrån.
 
Det ska bli skönt att komma till en läkare som är specialist på hormoner. Jag känner mig som en vandrande hormonrubbning. Men jag är inte säker på att det är så.
Men det ska bli spännande att höra om denna läkare har något nytt att komma med, eller om han också ser mina provsvar och tycker att allt är bra.
 
Jag har också fått väldiga problem med min vikt, vilket jag kan förstå med både PCO-s och hypotyeros.
Jag gick ner ganska bra med LCHF nu i höstas, gick ner 8 kilo och var så glad för det!
Men sen stannar det av och så börjar jag gå upp igen!? Jag förstår verkligen inte det där, men min företagsläkare menar att min ämnesomsättning inte fungerar, och då blir det såhär.
Så jag har under det här året snarare gått UPP i vikt! Det har gjort mig ledsen och nedstämd, nästan deppig.
Jag trivs verkligen inte i min kropp längre.
 
Så, nu får ni inte bli alltför chockade kära vänner ;)
Men jag har på allvar börjat fundera på att göra en GBP (Gastric Bypass).
Jag ska ialla fall ta upp det om inte endokrinologen har något annat att komma med.
För självklart, vill han ge mig någon annan medicin än Levaxin (som jag ätit sen jag föddes) så är jag såklart beredd på att prova dem först! En operation är självklart mitt sista alternativ. Men jag känner att mina alternativ börjar sina.
Jag har ett underbart stöd av min familj och mina närmsta vänner. Så med hjälp av det känner jag att det inte är en omöjlig väg att gå.
 
Jag ser verkligen inte operationen som en Quick fix, där jag kan ligga på soffan och rasa 50 kilo. Verkligen inte!
Jag ser det som en nystart, en chans att förändra. Med hjälp av en viktnedgång, som jag såklart vill ska vara, så kan jag få ordning på min hälsa.
Mildra min PCO-s och förhoppningsvis få mindre värk i leder och muskler, när jag slipper släpa runt på massa extrakilon. Jag ser det som en chans att minimera följdsjukdomar, som diabetes, som jag ändå har en förhöjd risk för med PCO-s.
Jag ser det som en möjlighet att komma på rätt bana med min hälsa, att orka börja träna utan fetma.
 
Hur som helst. Nu har ni fått en liten uppdatering av hur livet ter sig just nu.
Jag och R har det ialla fall hur bra som helst! Trots ett trassligt år på alla de vis!
 
Nu ser vi fram emot ett nytt år med lite ljusare inslag!
Jag ska försöka blogga mer igen, så ni får hänga med! Jag behöver ju er!!
 
Var rädda om er!