Svar på fråga! :)

 
Fick denna goa kommentaren om gårdagens inlägg, så tänkte försöka svara på den.
 
"god maten ser ut! :)

jag måste fråga, hur gör du de dagarna där man känner sig ledsen, lite negativ över tillvaron (ex att ni kämpat så länge för att få barn och att du nu kämpar med hypon), du verkar alltid så positiv! men jag tänker att vi alla har mindre bra dagar så vore så inspirerande att få höra hur du tänker kring det! kram"
 
Till att börja så skulle jag vilja säga att jag just nu har hemskt mycket dagar, som jag helst inte skulle vilja lämna sängen. Jag gör det ändå såklart. Dels för att jag har alldeles för ont i kroppen för att ligga still när jag väl vaknat. Och för att jag måste gå ner till nedervåningen och ta min medicin och äta.
 
Vad roligt att läsa att du tycker att jag verkar positiv! För jag känner mig oftast som världens gnällspik när jag skriver om mina problem här i bloggen, eller pratar med familj och vänner om det.
 
Just att vi kämpat så länge för en graviditet, som aldrig lyckats(!!!) kan kännas på två sätt för mig nu.
Såklart känns det som ett slag i magen varje gång jag tänker på alla behandlingar, läkarbesök, undersökningar och alla dessa biverkningar som faktiskt får ibland! Jag tänker då speciellt på mina som framförallt var:
Hemska värmevallningar! Jag kokade inombords i hela kroppen, det kändes som blodet rusade i hela kroppen och brann typ. Humörsvängningar och de gånger jag blev överstimulerad och fick åka in akut med magsmärtor.
Allt vi gått igenom jag och R, utan framgång.
 
Men så tänker jag också på ett annat sätt nu. När jag blev sjuk "på riktigt" för ett år sen, alltså när jag mina symtom och mina krämpor blev så tydliga att jag inte ens kunde fortsätta arbeta, så kunde jag helt enkelt inte ens tänka tanken för mig själv att jag skulle vilja ha ett barn.
Jag har (och håller fortfarande på) kämpat hela detta året med mig själv, min kropp och min hjärna, som absolut inte vill som jag. Jag har vissa dagar då jag bara vill stänga in mig i ett mörkt rum och inte prata med någon. Och jag har dagar då jag har så ont så det kvittar vad jag gör så släpper inte smärtan. Jag kan då inte tänka mig att vara en mamma. Jag förstår inte hur det skulle gått till.
 
MEN! Så vet jag (med hjälp av goa mammor i min närhet) att som mamma får man tydligen någon slags urkraft som gör att trots att man verkligen inte orkar eller klarar av så visst sjutton gör man sitt yttersta för sitt barn! Jag vet det, och jag beundrar den kraften något vansinnigt! Men, när jag ligger där i soffan och kvider för mig själv, är jag trots allt rätt så tacksam för att jag inte har ett barn att ta hand.
 
Jag väljer alltså att tänka att detta som varit, hänt och händer gör det av en anledning.
Min kropp har antagligen inte varit det minsta redo för att producera fram några barn inte. Och nu inser jag ju varför. Jag behöver kanske gå igenom denna delen av mitt liv först. Och få ordning på mina hormoner som är i ett stort kaos än så länge.
 
Så väljer jag att tänka, för det finns inget alternativ just nu. 
R säger också att min hälsa måste ju gå före allt detta.
Det är beundransvärt så mycket denna kroppen har fått utstå i form av behandlingar genom åren.
Och är man då född med en hormonsjukdom, som hypotyreos är, och tillför ännu mer hormoner för att framkalla något (ägglossning/mens/graviditet tex) som kroppen själv inte ens kan tänka sig så klart att det blir turbolent.
Min kropp har ju bara kämpat (och gör fortfarande) för att överleva själv, gått/går på sparlåga, då finns det inte utrymme för en graviditet. Det är säkert någon slags naturlag.
 
Sen har jag ett annat litet knep jag kan ta till om det känns hopplöst precis, för det gör det ju ibland!
Kortet nedanför är från i morse, jag vaknade och kände mig som ett ursketet päron ungefär, sovit dåligt och alldeles för lite. Dessutom värk i kroppen det första som jag känner.
Men, då lurar jag mitt huvud genom att le. Det ser krystat och framtvingat ut. För det är det. Men jag gör det ändå, för att försöka få till nån slags mening.
Idag har R semester och är hemma med mig, det ger ju mig ännu en stor anledning att le lite extra ;)
 
Svårt för er att se kanske, men svullen runt ögonen, irriterande ögon och ett svullet ansikte över lag.
 
Hoppas det var ett svar som verkade vettigt i era öron. Blir lätt lite luddigt när jag ska förklara.
Undrar ni något så tycker jag det är jättekul med frågor, så tveka inte!
 
 
Kram!