Svar på fråga! :)

 
Fick denna goa kommentaren om gårdagens inlägg, så tänkte försöka svara på den.
 
"god maten ser ut! :)

jag måste fråga, hur gör du de dagarna där man känner sig ledsen, lite negativ över tillvaron (ex att ni kämpat så länge för att få barn och att du nu kämpar med hypon), du verkar alltid så positiv! men jag tänker att vi alla har mindre bra dagar så vore så inspirerande att få höra hur du tänker kring det! kram"
 
Till att börja så skulle jag vilja säga att jag just nu har hemskt mycket dagar, som jag helst inte skulle vilja lämna sängen. Jag gör det ändå såklart. Dels för att jag har alldeles för ont i kroppen för att ligga still när jag väl vaknat. Och för att jag måste gå ner till nedervåningen och ta min medicin och äta.
 
Vad roligt att läsa att du tycker att jag verkar positiv! För jag känner mig oftast som världens gnällspik när jag skriver om mina problem här i bloggen, eller pratar med familj och vänner om det.
 
Just att vi kämpat så länge för en graviditet, som aldrig lyckats(!!!) kan kännas på två sätt för mig nu.
Såklart känns det som ett slag i magen varje gång jag tänker på alla behandlingar, läkarbesök, undersökningar och alla dessa biverkningar som faktiskt får ibland! Jag tänker då speciellt på mina som framförallt var:
Hemska värmevallningar! Jag kokade inombords i hela kroppen, det kändes som blodet rusade i hela kroppen och brann typ. Humörsvängningar och de gånger jag blev överstimulerad och fick åka in akut med magsmärtor.
Allt vi gått igenom jag och R, utan framgång.
 
Men så tänker jag också på ett annat sätt nu. När jag blev sjuk "på riktigt" för ett år sen, alltså när jag mina symtom och mina krämpor blev så tydliga att jag inte ens kunde fortsätta arbeta, så kunde jag helt enkelt inte ens tänka tanken för mig själv att jag skulle vilja ha ett barn.
Jag har (och håller fortfarande på) kämpat hela detta året med mig själv, min kropp och min hjärna, som absolut inte vill som jag. Jag har vissa dagar då jag bara vill stänga in mig i ett mörkt rum och inte prata med någon. Och jag har dagar då jag har så ont så det kvittar vad jag gör så släpper inte smärtan. Jag kan då inte tänka mig att vara en mamma. Jag förstår inte hur det skulle gått till.
 
MEN! Så vet jag (med hjälp av goa mammor i min närhet) att som mamma får man tydligen någon slags urkraft som gör att trots att man verkligen inte orkar eller klarar av så visst sjutton gör man sitt yttersta för sitt barn! Jag vet det, och jag beundrar den kraften något vansinnigt! Men, när jag ligger där i soffan och kvider för mig själv, är jag trots allt rätt så tacksam för att jag inte har ett barn att ta hand.
 
Jag väljer alltså att tänka att detta som varit, hänt och händer gör det av en anledning.
Min kropp har antagligen inte varit det minsta redo för att producera fram några barn inte. Och nu inser jag ju varför. Jag behöver kanske gå igenom denna delen av mitt liv först. Och få ordning på mina hormoner som är i ett stort kaos än så länge.
 
Så väljer jag att tänka, för det finns inget alternativ just nu. 
R säger också att min hälsa måste ju gå före allt detta.
Det är beundransvärt så mycket denna kroppen har fått utstå i form av behandlingar genom åren.
Och är man då född med en hormonsjukdom, som hypotyreos är, och tillför ännu mer hormoner för att framkalla något (ägglossning/mens/graviditet tex) som kroppen själv inte ens kan tänka sig så klart att det blir turbolent.
Min kropp har ju bara kämpat (och gör fortfarande) för att överleva själv, gått/går på sparlåga, då finns det inte utrymme för en graviditet. Det är säkert någon slags naturlag.
 
Sen har jag ett annat litet knep jag kan ta till om det känns hopplöst precis, för det gör det ju ibland!
Kortet nedanför är från i morse, jag vaknade och kände mig som ett ursketet päron ungefär, sovit dåligt och alldeles för lite. Dessutom värk i kroppen det första som jag känner.
Men, då lurar jag mitt huvud genom att le. Det ser krystat och framtvingat ut. För det är det. Men jag gör det ändå, för att försöka få till nån slags mening.
Idag har R semester och är hemma med mig, det ger ju mig ännu en stor anledning att le lite extra ;)
 
Svårt för er att se kanske, men svullen runt ögonen, irriterande ögon och ett svullet ansikte över lag.
 
Hoppas det var ett svar som verkade vettigt i era öron. Blir lätt lite luddigt när jag ska förklara.
Undrar ni något så tycker jag det är jättekul med frågor, så tveka inte!
 
 
Kram!
 

Frågor & Svar

Vilken dag! Jag sov ju så dåligt inatt och värken har fortsatt hela dagen, och verkar inte ha några planer på att ge sig iväg nu heller.
 
Jag har fått lite funderingar från er läsare, så tänkte svara på det lite kort.
 
Ni undrar hur länge jag vetat om min Hypotyreos och var vi står i processen kring att försöka bli gravida.
 
Jag är född med Hypotyreos, låg ämnesomsättning. Det upptäcktes via provet man tar på nyfödda barn, i hälen (vet inte vad det provet heter), så när jag var 6 dagar gammal blev jag och min mamma inlagda igen på sjukhus och utredningar gjordes och jag fick då börja med Levaxin, som är ett syntetiskt läkemedel med T4, som är ett hormon som sköts av sköldkörteln och som ska konvertera till T3 i levern. Den omvandlingen fungerar antagligen inte på mig, så jag får brist på T3, vilket gör att jag inte får någon energi i cellerna och hela min kropp går på sparlåga. Hela tiden.
 
Under min uppväxt var det inga större problem, jag var ett "vanligt" barn. Jag fick ta blodprov 1-2 gånger om året och dosen Levaxin ökade i takt med min vikt, så en liten höjning varje gång när jag växte.
Problemen kom i puberteten, alla hormoner blev kaos och jag fick symtom som trötthet, sov dygnet runt och missade mycket i skolan, frös och svettades om vartannat.
Det stabiliserade sig efter puberteten, och när jag var 20 började jag och R försöka bli med barn, eftersom jag då fått veta om min PCO.
 
Nya problem med min Hypotyreos kom i maj 2014, med värk och trötthet och de symtomen jag skrev om igår i tidigare inlägg.
 
Så, vart ligger vi nu till med våra barnplaner?
Jo, det står still på den punkten. Alldeles still.
Jag äter en medicin som heter Sertralin, som är en antidepressiv medicin. Jag äter den inte för att jag är deprimerad. Jag får den för att min endokrinolog menar att min värk i muskler och leder beror mycket på att Hypotalamus i hjärnan sänder ut signaler till min kropp att jobba hela tiden, så undermedvetet spänns mina muskler lite hela tiden, vilket gör att när jag väl ska göra något, te x bära något, gå eller liknande, så finns det ingen energi kvar. Energin når inte cellerna, så då menade han att Sertralin blir verksamt just i denna delen av hjärnan och därför kunde det hjälpa mig.
Tyvärr har det inte fungerat, och jag mår inte bättre med denna behandling. Så jag väntar på att få en tid till honom och ska då prata om att få sluta med den. Jag kan inte bara sluta med den, utan måste fasa ut den.
Och under tiden jag äter denna medicin ska/bör jag inte bli gravid.
Jag ska även till Kvinnokliniken, när jag väl får en tid, och antagligen diskutera P-piller, för att få en regelbunden mens. Jag vill verkligen inte börja med P-piller, så det ska bli spännande att höra vad dom säger om det.
 
Jag ska få börja med Lio (T3) och jag har läst att då kan (hoppas hoppas!) kroppen komma igång igen, med mens och så. Jag vill inte stoppa i mig mer hormoner än jag måste, just för att jag redan är en vandrande hormonrubbning.
 
 
Så, kort och gott. Min kropp är verkligen inte redo för en graviditet, den måste komma i fas.
Vilket jag verkligen hoppas att den kommer göra med rätt behandling och medicin.
Det är så skönt att jag har bra läkare omkring mig! Min gyn Bosse, endokrinologen Jörgen, företagsläkaren Jonny! Så tacksam för dessa herrar! När andra inte velat eller kunnat hjälpa har dom aldrig tvekat!
 
Hoppas att detta var till lite hjälp? Kul att ni har frågor! Ska göra allt jag kan för att svara på dom när dom dyker upp! Fina ni! :)
Kram till er från en trött mig!

Svar på kommentar!

Ledsen att det dröjt ett tag sen jag skrev nu.
Har fått en kommentar, som jag ska försöka svara på:
 
Hej
Får jag fråga en sak? När du tog Puregon och Ovitrelle (eller liknande), fick du känningar, typ mensvärk några dagar innan BIM? Jag tog Ovitrelle i lördags och efter fem dagar (fredag) fick jag bruna flytningar och mensvärk. Idag ingenting. Vet du om det är normalt?
 
Hej!
Jag fick ofta mensvärk och ont efter både Puregon och Ovitrelle. Kommer tyvärr inte ihåg om det var några dagar innan BIM eller så, du kan säkert hitta lite om det i arkivet under "Puregon".
En sån "blödning" eller flytning har jag aldrig fått i samband med behandlingar.
Jag fick en spontant innan förra mensen, och det var ungefär i samband med beräknad ägglossning (om jag räknar baklänges från mensen som kom ca 2 veckor senare).
Så min enda erfarenhet är isf av blödning vid ägglossning.
 
Sen kan det ju också bero på nidblödning, men det vet man ju inte fören man har plussat iså fall.
Jag tror absolut inte att det är något konstigt eller onormalt med mensvärk och bruna flytningar, speciellt inte i samband med Puregon.
Så länge du inte får hemskt ont så är det nog ingen fara.
Jag blev svårt överstimulerad av Puregon, men det känner man ifall man blir, det gör äckligt ont!
 
Hoppas du fick någon nytta av mitt svar.