Deppigt och ont
Åh, kära nån!
Inatt har jag sovit så gott, inget som stört min sömn och jag gick inte upp ur sängen fören 10.30.
Då kunde man ju önska att jag skulle fått vakna utvilad, pigg och fräsch. Men... Inte i min värld!
Jag vaknar med världens värk. Mina fötter och ben och mina armar och händer värker och smärtar mer än dom gjort på länge!
Jag blir såå trött på detta kroppaskrälle som inte vill som jag!
Min pappa och hans sambo kom förbi också, så det var bara att masa sig upp ur sängen och ner för trappan. Dom ville kolla på vår grusgång som R grävt upp. Jag ställde mig på trappen med morgonrock och njöt av frisk luft och blåst. Dom andra frös.
Jag är som upp-och-nervända-världen eller bak-och-framvända-hittepå-människan! Jag är oftast varm som en ugn, hur kallt det än må vara omkring mig. Jag skulle lätt kunna sätta mig ute i linne nu när det är kallt för vanliga dödliga...
Och när jag fryser (för det gör jag också titt som tätt) då fryser jag enda in i märgen! Alltså, jag fryser in i benen, inne i skelettet...
Det är absolut inte normalt!
Idag är ingen bra dag alls. Värken tar knäcken på mig när dessa dagar kommer! Mina fötter är både svullna och så onda! Dessa dagar kan jag nästan inte gå.
Jag har fått ett par innetofflor av min mamma, dom hjälper litegrann, det blir lite bättre stöd för fötterna än att gå barfota.
Tur att det är söndag och att R är hemma. Det hjälper ju såklart. Att vara ensam och må såhär är ingen höjdare.
Jag får ångest. Och jag vill inte ens vara i badrummet själv såna här dagar. Hade jag varit själv hemma hade jag inte duschat idag. Inte fören R hade kommit hem. Det är en känsla bara, att jag inte kommer orka med duschen. Jag vet ju att jag antagligen kommer göra det, men ja, ångest kan man inte styra över och har den väl kommit kan jag ha ganska svårt att avleda den, det kan ta en stund.
Usch, känns jobbigt att skriva sånt här. Men det är en del av mig och min sjukdom. Så jag antar att det är lika bra att skriva ner det. Kanske sitter det någon annan därute och mår ungefär såhär, då kan det ju vara skönt att veta att man inte är ensam. Vi är så många!
Kram!