JenniiiesLiv

 

Något som varit, och till viss del, är jobbigt för mig är att förlika mig med är min övervikt.

Jag var smal i min tonår, men när jag kom upp i 20-årsåldern började kilona smyga sig på.

Jag var ganska naiv och tänkte att det var de där sambokilona som tickade på, alltså var det inget som jag egentligen reagerade på sådär som jag kanske borde gjort, såhär i efterhand.

 

Jag har tränat i omgångar, tyckte mycket om spinning, det gör jag fortfarande, men får pågrund av mina hormonrubbningar inte träna något alls nu, nu är det lugna promenader som gäller.

Jag har även alltid gillat att simma, så skön träning! Och jag kan knappt vänta tills jag mår bättre och förhoppningsvis kan börja igen!!

 

Hur som helst, nu är vikten något som är så laddat för mig. Jag har verkligen jobbat med den. Eller mot den kanske jag skulle säga.

Jag har i omgångar ätit LCHF, med blandade resultat på vågen.

Nu äter jag någon slags liberal LCHF för att jag mår bättre, men vågen står still.

Och givetvis är det inte siffran på vågen som är det viktiga, verkligen inte! Hälsan före allt!

Dock kan jag och R inte få hjälp med IVF när jag är överviktig, då de går efter BMI.

I dagsläget är det ju verkligen inte aktuellt, jag måste försöka bli symtomfri från min Hypotyreos först och främst.

 

Eftersom jag har både PCOS och Hypo, så blir en viktnedgång näst intill omöjlig.

Dock, ska tilläggas, med rätt medicinering, som jag väntar spänt på (!!!) kan jag absolut gå ner i vikt.

Ni kan inte ana hur mycket jag längtar!

 

Som ni vet var jag även inne på att göra en GBP, men den tanken har jag fått lägga ner, ialla fall för nu, då mina hormonfel ändå inte skulle påverkas tillräckligt av en sån operation (i dagsläget). Jag måste få ordning på hormonerna inifrån.

 

Jag vet att all min värk inte har med min övervikt att göra, den är (som all annan skit i min kropp) hormonell, hur märkligt det än kan låta.

(Någon dag kanske jag ska skriva ner endokrinologens intyg om mig, om sånt kan intressera er?)

Men visst tänker jag ändå att min övervikt knappast kan göra det bättre/lättare.

 

Jag får sätta mitt hopp till den nya medicinen, utan den är jag nog så närpå ett hopplöst överviktigt fall man kan komma tyvärr.

Jag vet ju att vi är många många PCO-tjejer som får kämpa med övervikt, och det är verkligen inte lätt! Men att våga prata om det gör ändå det hela lite lättare, tror jag!

 

Just nu får jag längta efter att få börja träna igen, när min tid kommer för det. Då underlättar det ju förstås.

Men lugna promenader i vårsolen är inte heller fy skam!