JenniiiesLiv

 

Sen jag "insjuknade" för ett år sen (Det känns märkligt att skriva så, jag har levt med Hypotyreos sen jag föddes, men först för ett år sen blev jag riktigt dålig och fick svåra symtom. Men ni förstår vad jag menar va?) har jag blivit mer och mer osocial. Jag har inte velat vara med om jag vetat att det ska bli mycket folk m.m.

 

Jag blev sjuk i maj förra året, och jag tror att detta har kommit smygande innan det också.

Jag drar mig väldigt för att träffa mycket folk. Jag träffar helst bara nära vänner en och en och familjemedlemar gärna så få som möjligt åt gången.

 

När jag vet att det närmar sig en dag då vi ska träffa mycket folk, tex i lördags. Vi skulle åkt och badat med min mamma och syster och mosters familj och min faster och lite kusiner och deras barn. Alltså människor som jag känner väl. Men ju närmare dagen jag kommer så smyger sig ångesten på... Jag vill verkligen inte vara den där tråkiga som "aldrig vill göra nåt roligt", men det är sån jag känner mig tyvärr.

 

Liknande inför morgondagen. R's hela familj ska komma hit över dagen och grilla. Jättemysigt och egentligen borde det inte vara ett dugg jobbigt för jag känner dom alla väl och dom känner mig, vi har ju känt varandra i över 9 år. Och för nån vecka sen när vi började planera dagen så tyckte jag bara det var roligt, skulle bli roligt och var glad åt det. Men så närmar sig dagen och ångesten kryper på igen. Så igår bestämde jag mig för att vara hos min mamma under tiden hans familj är här hemma och umgås.

 

Hur jäkla jobbigt är inte detta då!? Jag begriper inte hur jag blivit sånhär!

Jag har alltid tyckt om att träffa folk, nära vänner, släkt och familj och nytt folk. Jag har aldrig haft svårt för att prata och babbla på med alla.

Men nu vill/kan jag inte ens träffa dom jag känner väl!?

Åh, om jag bara kunde beskriva detta så ni kunde förstå...

 

Jag skrev ett inlägg på Sköldkörtelföreningens facebooksida om just det här. Och fick jättefin respons från alla möjliga som upplever/upplevt exakt det här! Jag är inte ensam om att vara sånhär, jag är inte konstig eller asocial.

Var även två män som svarade i tråden, så det förekommer även där, även om den kvinnliga sidan är väldigt i överkant förstås.

 

Många gånger har jag kanske bestämt att då ska jag göra det eller det, eller umgås med en viss person, men när dagen närmat sig, har jag antingen avbokat eller skjutit upp. Så himla konstigt!

 

Givetvis börjar jag ju läsa om detta, och ju mer jag läser desto mer inser jag att detta är väldigt vanligt förekommande när man har just Hypotyreos.

Kroppen går på ett sådant lågvarv så den stänger ner det som inte är "livsnödvändigt". Även om den sociala biten är en väldigt stor del i livet för många, så är den inget man dör av att vara utan, även om man blir väldigt isolerad.

 

Jag fick även positiva svar i tråden på facebook om att flera av dom som börjat med T3 har blivit mycket bättre! Det är en enorm tröst, och jag önskar givetvis att även jag ska märka skillnad sen när jag börjar med den.

 

Som jag mår just nu är ju absolut inte optimalt, jag är felmedicinerad för min Hypotyreos och min kropp går på lågvarv hela tiden, både min kropp och hjärna är seg och långsam. Kroppen värker och är energilös. Det blir både fysiskt och psykiskt, såklart.

 

Jag hoppas verkligen att detta kommer att vända när jag får T3, kanske inte direkt, men sakta med säkert.

Jag kan "skärpa till mig" en stund och visa upp en glad och positiv sida, men inombords är det mycket ångest då. Det blir som en svår oro i kroppen och jag kan inte vänta tills jag ska få åka hem.

 

Jag kan vara glad och se fram emot det näsan enda inpå att jag ska åka hemifrån, men när jag närmar mig dit jag ska (eller det närmar sig att några ska komma hem till oss) kryper oron på i kroppen. Så himla jobbigt!