JenniiiesLiv

Ja, kära nån. Var ska jag börja?

 

Jag har ätit klart min Pergotime kur, tog sista tabletterna i lördags och ska till Bosse på onsdag. Får se hur det ser ut.

Just nu har jag inte riktigt orkat bry mig om det alls.

 

Fredagskväll och natt var den värsta i mitt liv! Det gör tillochmed ont att skriva om det. Skulle helst inte ens vilja tänka på det!

Men here we go.

 

Jag jobbade i fredags, till 21.00. Kom hem strax efter 21, R var hemma och kollade på tv. Och jag kände direkt att jag ville gå och lägga mig. Hade inte känt något innan alls, men fick bara en känsla av att jag behövde sova.

Ialla fall, vi gick och la oss båda två, och jag kände hur jag hela hela hela tiden hade ett tryck på urinblåsan, alltid kissnödig HELA TIDEN! Så fort jag varit uppe och kissat så var jag lika kissnödig igen.

Fick nästan panik! Ringde min mamma och beklagade mig. Vi trodde givetvis att det var urinvägsinfektion.

Ialla fall, jag la en stor kudde under benen i sängen, inbillade mig att det skulle ta bort lite av trycket. Och jag behövde verkligen somna, skulle ju upp och jobba klockan 7 på lördagen.

Ialla fall, kudde under benen och då, som en blixt från klarblå himmel, alltså fan i hela helvetet vad ont det gjorde!

Det högg till i högersidan av ryggen och vägrade släppa! Jag åmade mig runt och skrek, grät och skakade. R försökte trösta, men inget hjälpte!

Ringde till 1177 och skulle rådfråga. Det som bara handlade om urinträngningar... Vad fan var nu detta!?

Fick svaret att det bara är att åka till akuten. Så min mamma kommer och hämtar oss, och så kör vi hem henne och R kör mig till akuten.

Fick hjälp fort, behövde inte ens försöka sätta mig ner i väntrummet.

Så strax efter klockan 00.00 var jag inne på ett rum på akutmottagningen. Kunde inte ligga eller sitta, utan fick vanka av och an och bara gråta.

Tillslut kom jag ner på britsen och dom kollade blodtryck och syresättning, tog blodprov och jag bara skakade.

Sen upp och iväg till toaletten, inte en droppe kunde jag få ur mig! På hela natten! De ville ha urinprov, men det var total stopp!

Och enda gången jag var någorlunda avslappnad var just när jag satt på toaletten och slappande av, blev väl nåt avlastande där. Så hela natten gick jag mellan mitt rum, där R satt och toaletten.

Låg i sängen max 1 minut, sen upp igen. Det var galet!

Smärtan släppte INGENTING!!! Jag skrek och grät och bad tillochmed om dödshjälp... Fyfan!

 

Vid 2 tiden fick jag en sup, något med morfin i, den hjälpte INGENTING. Istället spydde jag som en gris och kunde inte gå själv. R fick gå med mig hela tiden till toaletten, där jag ändå inte kunde kissa, men dit skulle jag ändå. Han försökte få mig att ligga eller ta det lite lugnt, men det gick inte.

 

Vid 3 tiden kommer äntligen läkaren! Misstänkt njurstensanfall.

Fick en spruta vid 4 tiden och somnade! Så jävla underbart!

Hade konstant lika ont från klockan 23.30-4.15. Ungefär. Smärtan var alltså som värst hela tiden och gav sig inte någon enda sekund.

Var totalt utmattad! Vid 6 tiden åkte vi hem. Eller nej, vi åkte till Mc Donalds och åt frukost. Sen åkte vi hem och slocknade, sov några timmar.

Fick såklart stanna hemma från jobbet.

 

Fick med mig suppar hem att ta om smärtan skulle komma tillbaks. Fick ta en på lördag eftermiddagen, och den hjälpte, tack och lov!

 

Och sen dess har jag fått springa och kissa hela tiden, så fort jag kissat så är jag lika kissnödig igen.

Idag kom det även lite blod i urinen, så antagligen är det någon sten som ligger och gnager. Men bara det inte gör ont så är jag nöjd.

Imorgon ska jag tillbaks till sjukhuset och röntgas. Så får vi se om det är njursten jag har, ont jag inte lyckats kissa ut stenen, det märker vi.

Det värsta är att när man läser om njurstensanfall, så står det att är stor risk att man får det igen... Vilken jävla fasa!

 

Så, som ni kanske förstår så är denna Pergokuren inget jag varken orkat eller velat bry mig om.

Tror ändå att det är kört med tanke på de mediciner jag fått i helgen. Den här suppen är inflammationshämmande, precis som tex Ipren, så det ska väl mycket till om det ska gå vägen denna gången.

Men bara inte det här anfallet händer igen! Jag dör nog faktiskt hellre...

Önskar ingen annan människa att behöva gå igenom detta! Det är omänsklig smärta, som människan antagligen inte borde klara av.

 

Ja, nu vet ni ialla fall.